Jag skulle vilja dra samma paralleller med Helsingborgs IF – folk känner något positivt över Helsingborg som både stad och fotbollsklubb nu igen, precis som det var när Henke och Masse (Mats Magnusson) härjade ihop i början nittiotalet.

Detta beror på att laget spelar rolig anfallsfotboll. Helsingborg kanske inte vinner mest eller lyfter bucklor i parti och minut, men vad gäller attraktivitet så finns det inget lag i Sverige som slår HIF på fingrarna. Ingen är ens nära, just detta gör att klubben är en vinnare i längden. Föreningen håller ett högt publiksnitt trots att Helsingborg är en relativt liten stad. De har även lättare än andra att ragga sponsorer eftersom företag vill synas i samband med HIF:s positiva utstrålning. Spelare kommer att vilja komma till klubben trots att andra gäng kanske betalar bättre och staden är fantastisk. Kort sagt: klubben är den mest attraktiva att spela i inom landets gränser.

Att vinna kommer alltid vara viktigast på kort sikt, men spelar du rolig fotboll och bjuder på underhållning hela tiden är det nästan lika mycket värt trots att du inte alltid står som segrare. Kan du kombinera dessa två har du ett varumärke som är oslagbart – det är ju ganska självklart. De människor som går på fotboll idag är ute efter, såvida de inte är fanatiska supportrar till sina lag, underhållning. Har man dessutom betalat 250 kronor för en biljett så tycker jag man har rätt att kräva rolig fotboll!

Jag såg HIF-HBK och det som slog mig mest var just det fullständiga hån som HIF stod för av HBK. Janne Andersson framstår för mig som en otroligt skicklig taktiker, men han måste känt sig som en av tidernas störste bankrånare i bussen hem efter att ha fått med sig en pinne från Olympia. HIF var nog mer överlägsna än Argentina var mot Sverige VM 2002. Magnus Hedman hette den här gången Marcus Sahlman och därbak stod Tommy Jönsson och Peter Larsson och skickade iväg bollar gång efter annan. Det var det bästa spel jag sett ett allsvenskt lag prestera någonsin, och då vann ju HIF inte ens matchen...